Foto: Tette
En av de största aha-upplevelsarna jag fick under Johns clinic var det här med att hästen ska "step in to the release". Alltså att den ska kliva in i eftergiften. Han gav en bra liknelse med ett elstängsel. Ett elstängsel ger inte hästen en stöt utan att hästen själv har gått in i det. Alltså stängslet jagar ju inte hästen utan hästen har själv klivit rakt in i det som ger hästen obehag. När hästen går in i stängslet så får den en stöt och backar därefter bort från stängslet för att komma undan stöten. Den har då själv klivit in i eftergiften. Eftergiften i det fallet är ju då att slippa stöten.
När jag vill skicka Dusty framåt så ska jag alltså visa med handen och "dra" framåt i repet. Så fort han rör sig framåt så ska jag ge eftergift. Inte när han redan har gått framåt utan precis när han är där i steget framåt. Alltså så att när han väl har tagit steget framåt så har jag gett eftergiften. Han kliver då in i eftergiften. På så vis kan jag lära honom att tänka framåt när jag "drar" istället för att han ska dra bakåt och starta en dragkamp. Samma när jag vill backa honom. Jag sätter tryck på nosryggen och precis när han tänker bakåt så släpper jag trycket så att när han väl tar steget bakåt så har han redan fått eftergiften. Så kan jag få bort att han sätter fram näsan vid stopparna. Samma sak när jag stannar, jag ber honom stanna och ger eftergift så fort jag märker att han hajjat så när han väl står still så har han redan fått eftergiften. Annars brukar jag ge eftergift när väl alla fyra fötter står stilla. Här ger jag alltså istället eftergift precis innan alla fötter står stilla. Då kliver han in i eftergiften.
Det här hjälpte mig mycket och flera pusselbitar föll på plats när jag började tänka "step in to the release". Det blev så logiskt och det mottogs väldigt positivt av Dusty. Det handlar alltså inte om att hästen ska få femton meter på sig att stanna. Stopp betyder fortfarande stop naturligtvis. Men jag ska inte hänga kvar i bromsen när hästen redan har börjat tänka stop.