20-21 maj var det äntligen dags för årets andra Manuela-clinic hemma hos Jessica. Åh det är så roligt och som ens andra familj. Jag och Matilda åkte dit på fredagskvällen så slapp vi en så tidig morgon på lördagen. Vi började sedan lördagen med två pass trail. Det var en hel bana och vi gjorde varje hinder för sig för att sen lägga ihop mer och mer. Jag hade pratat med Manuela om våra problem att han nästan alltid går in och är rädd för bommarna och att det börjar kännas rätt hopplöst. Bommarna var som vanligt inget problem nu när vi tränade och Manuela började pinpointa att inställningen var mitt problem. Nej jag blir inte nervös eller rädd när jag ska rida trail men däremot så har jag gett upp redan innan. Min inställning är "om du bara lyckas gå över bommarna så blir det bra, men det lär du ju inte vilja". Istället skulle jag ge honom jättelånga tyglar och tänka "nu jäklar ska alla få kolla på min grymma trailhäst". Aldrig ridit trail på så långa tyglar och vi är så klart inte där ännu men vi tränar på det! Jag får höja handen och hjälpa honom ibland men sen tillbaka och ge honom slacken igen. Rätt häftigt att känna att det faktiskt fungerade.
Så vi körde trail för hela slanten på lördagen och det kändes oerhört bra. Jag måste jobba på att se distanserna bättre så jag kan lägga honom rätt över bommarna. Måste även kolla lite längre framåt, det hjälpte verkligen. Olika för alla, en del jagar bommar men jag behöver kolla lite tidigare för att kunna förbereda oss båda. Annars känner sig Dusty vilsen och tappar självförtroende. Det vill vi inte, jag ska stötta honom och finnas där i ridningen hela tiden. Då jäklar går det asbra!