Det här är min allra första bild på Dusty. Den är tagen den dagen då jag var och provred honom 2012, samma dag bestämde jag mig för att det var just Den hästen jag letat efter. Han är precis det jag efterfrågade: valack, snäll, lugn och väldigt ridbar. Han kunde gå både med tränsbett och stång och var ingen unghäst utan just en "färdig" vuxen häst född 2004. Helt rätt för mig med andra ord. Det enda han inte hade gjort som var ett av mina kriterier från början var att han inte hade tävlat. Men något med hans otroliga lugn sa mig att det skulle nog inte vara ett problem ändå. Visade sig att jag hade rätt. Man kan verkligen gå på sin magkänsla!
Min plan med Dusty var aldrig att vi skulle "bli något". Jag har varken tid eller råd att satsa på riktigt stora klasser, därför köpte jag en häst som i prisklass passade in på mina mål. Var ju extremt nära att köpa en mycket mycket dyrare häst som hade helt rätt gångarter och exteriör för att verkligen bli en grym gångartshäst men det var ju liksom ändå inte riktigt det jag ville. Jag ville ha en häst som inte kostade skjortan just för att kunna bara rida ut barbacka eller krama på. För ärligt talat om jag skulle lägga ut en skitstor summa pengar på en häst jag då kräver det av mig att jag ska satsa ordentligt också, i alla fall så är det läget för mig. Dusty var betydligt billigare och då fanns heller inga krav från min egna sida. Vi kunde roa oss så gott vi ville.
Första året jag ägde Dusty så bestämde jag mig snabbt att det här är ett år vi behöver att bara vara han och jag. Ingen hjälp av tränare utan bara hitta varandra. Det tar ju en himla lång tid och jag ville själv göra på mitt vis innan vi skulle utvecklas tillsammans. Så det gjorde vi, hela 2012 så bara var det han och jag. Det visade sig att han var lite av en rosettplockare och en riktig klippa att ha med sig på tävling. Någon gång på slutet av 2012 och början av 2013 så tog det liksom stopp. Vi kom ingenstans i vår utveckling längre utan jag hade tagit Dusty dit jag förmådde på egen hand men för att komma vidare så behövde vi hitta en bra tränare. Det dröjde tills sommaren 2013 innan jag testade att rida för Carro för första gången. Efter den sommarclinicen så började jag rida regelbundet för henne. Några lektioner in så sa Carro att "den här hästen kan bli exakt så bra du vill, han vill verkligen och har potential". Jag tyckte då att det var lite läskigt. Det var ju inte en sån häst jag skulle ha? Jag skulle ju liksom ha en lagom bra häst som kunde gå typ max C-nivå inom WRAS, typ. Ja, ni hör, sjukt höga mål liksom.
Jag kom över det negativa tänket rätt snabbt och var mer inställd på att "vi blir så bra vi kan". Sen har det där utvecklats i takt med att vi har blivit duktigare tillsammans. Från början så gick det ju jäkligt bra på d-nivå, men där får man också tävla på tränsbett och två händer oavsett hästens ålder. När det sen började gå rätt bra på c-nivå, även där på tränsbett, så var det ju liksom dags att kliva över helt till stångbett och en hand för då var målet plötsligt b-nivå och även rastävlingar. Jag som aldrig ens tänkt tanken på att vara med på en quartershow. Aldrig. Tänk vad saker kan ändra sig? Jag var helt bensäker på att vi kunde vinka hejdå till alla placeringar när vi 2014 bara skulle rida på stång. Vi var liksom inte tillräckligt bra tyckte jag. Jag hade fel, igen, som tur var. När vi åkte till Nationals och lyckades knipa ett par rosetter så insåg jag att vi är ändå rätt bra. Inte som de andra ekipagen, men vi kunde ändå vara med och få med oss lite belöningar. Vi var där och kom inte sist i varenda klass! Det var ju typ mitt mål, haha. Nu låter det lite som att det bara handlar om priser och rosetter, så är det inte. Utan det var mer så att när jag skulle börja rida bara på stång så var jag säker på att "så här bra är vi inte och kommer aldrig kunna bli". Jag är realist i de flesta lägen och tycker det är vettigt att inse sina begränsningar. Ibland missbedömer jag dem bevisligen dock. Men jag är inte pessimist och skiter i att försöka, vilket är tur. Jag skulle aldrig låta bli att utmana mig och eftersom jag vet om vissa av våra begränsningar så blir jag också sällan nervös. För man kan ju inget annat än göra sitt bästa och på Nationals är vår högsta nivå rätt mycket längre än andras medelnivå, vilket är fakta.
Det blev lite luddigt det här med jag vill helt enklet bara ha sagt att från att ha köpt en häst som jag tänkte lulla runt lite på typ c-nivå i WRAS så har jag nu världens bästa vän som jag tänker ta med till SM i år. SM har knappt funnits i mina drömmar och nu har vi redan startat quarter SM en gång. Märkligt det där när drömmar blir ens mål.
Det är så roligt att få läsa om er resa. Jag kände ju inte dig när du skaffade Dusty men är glad över att få vara en del av resan.
Ni har verkligen utvecklats under de här tre åren. Man ser hur tighta ni är samtidigt som ni kan gå in och äga en klass.
Mitt mål med Alice är att bli som er när vi blir stora. Ni är verkligen en inspirationskälla 💙